Synstimulering

"Synen, den taktila utvecklingen och upplevelsen av omvärlden är sammankopplade. Men om det sker utan att synen stimuleras så integreras inte synintrycken med handen. Syninformationen aktiveras inte, den trängs bort och det taktila sinnet tar överhand".

Det här läste jag i en bok, "Synstimulering - den tidiga synutvecklingen - teori och praktik" av Gunilla Jangdin. En bra bok med många användbara tips och fakta om den tidiga synutvecklingen.

Utifrån bokens förslag tillverkade och införskaffade vi olika synstimulerande material:

Vi klistrade svart tejp i ränder på vita plastkrukor och gula trattar. Anledningen till tratten var att den var lätt att greppa.

Vi ritade ansikten på runda vita papperstallrikar med blomsterpinnar som handtag. Köpte pompoms, glitter, foliefilt och svart-vitrandigt tyg. Vi gjorde en mobil med olika glittriga saker på en träställning att ha på Alicias madrass på golvet.

Några exempel på övningar som vi gjorde:

Vi höll pompomsen framför Alicia och lät henne känna på den sen förde vi den från sida till sida för att se om hon följde den med blicken.

Vi gjorde samma sak med skallra och maracas, två leksaker som Alicia tyckte mycket om. Här hade hon också ljudet att orientera sig efter.

Alicia fick undersöka och leka med olika synstimulerande material som tillexempel en foliefilt. Den glittrade och prasslade.

Vi lekte med ansiktsbilderna och sjöng "Gubben i lådan". Såg om det fanns någon reaktion när ansiktet poppade upp.

Vi lekte med burkarna och trattarna som vi gjort. Lade i olika saker som skramlade och gömde favoritpärlorna.

Alicia fick ett svart och vitrandigt tyg att ligga på och en mobil med olika glittriga föremål i blickfånget.

Vidare sökte vi kunskap om CVI - cerebral visual impairment. Det kan handla om allt ifrån att ha svårt med avståndsbedömning, känna igen ansikten till att som Alicia inte kunna tolka några synintryck alls. Det gemensamma är att skadan, liten eller stor, sitter i hjärnan och inte i ögat.

Jag sökte också information om "Sensory Integration" och förstod att det finns starka länkar mellan balanssinnet och synen.

Utifrån våra nya kunskaper jobbade vi vidare...

Vi gjorde övningar för att stimulera balanssinnet som att gunga, snurra och hoppa. Aktiviteter som Alicia älskade. Hon tycker om buslekar som känns i kroppen.

Vi jobbade med ljus och mörker genom att använda en ficklampa i ett mörkt rum. Vi lyste på oss, på Alicia och på olika leksaker och växlade mellan ljust och mörkt.

Vi försökte tydliggöra begreppet "titta". Varje gång vi gav Alicia något, började vi med att hålla föremålet framför henne och säga "titta" innan hon fick föremålet i sin hand.

Vi försökte tänka på att leksaker och annat material skulle vara i tydliga och klara färger, att använda kontraster och att ha ett bra ljus.

Jag lade ner stor energi på detta under Alicias första år och trodde fullt och fast på att det skulle ge resultat. Att Alicia skulle börja använda sin syn. Och hur mycket det skulle betyda för hennes kommunikativa utveckling. Jag visste att synen är tämligen omogen jämfört med hörsel- och känselsinnet hos nyfödda barn. Synen börjar utvecklas i livmodern men är inte färdigutvecklad vid födelsen. Alla små nyfödda barn behöver en stimulerande närmiljö att utforska med synen och om vi bara försökte jobba med detta mer intensivt, så kanske det skulle göra skillnad. Synen betyder så mycket för att väcka nyfikenhet att utforska sin omgivning. Det hände ibland att vi tyckte att Alicia följde något med blicken eller att vi för en kort sekund fick ögonkontakt med henne. Det var väldigt sällan och vi var aldrig helt säkra på om det var något vi inbillade oss. Men det gav oss hopp.

Efterhand som tiden gick insåg vi att synen inte gav Alicia några ledtrådar eller väckte någon nyfikenhet att utforska det som var runt om kring henne. Vi förstod att det här var en del av Alicias hjärnskada. Hon kunde inte tolka synintryck. Men vi såg att hon lyssnade och reagerade på ljud och att hon gärna ville känna och smaka på olika saker. Känseln och hörseln var Alicias "ögon". Synen gav henne däremot inga ledtrådar. Om vi ställde oss tysta framför Alicia reagerade hon inte alls och om vi då plötsligt sa något eller rörde vi henne blev hon rädd. Det var viktigt att vi gav oss tillkänna på vägen fram till henne. Då var hon förberedd och svarade oss ofta med ljud eller leende.

Alicias underbara leende blev och är vår "ögonkontakt". När hon ler så känner vi en närhet och en samhörighet precis som när man tittar en person djupt in i ögonen och känner "du och jag - tillsammans". Då känns inget omöjligt.