"Hur har det gått sedan förra gången vi träffades", sa Alicias underbara logoped. Jag satt i ett rum på skolan tillsammans med logopeden, Alicias lärare och min dotter Linda. Vi hade ett nätverksmöte. Var sjätte vecka träffas vi för att tillsammans diskutera Alicias kommunikation. Vi utvärderar de mål som vi satt upp och diskuterar hur vi ska gå vidare.

Att jobba i nätverk runt barnet är en av Karlstadmodellens grundstenar. Familjen och personer i närmiljön är de viktigaste medlemmarna i nätverket eftersom de känner till barnens behov bäst. Aspekten att det är många som samarbetar kring barnets kommunikation är en stor vinst.

Var och en bidrar efter sin förmåga, men tillsammans ger det enormt mycket. Nätverket kan se ut på olika sätt och förändras över tid. Vårt nätverk startade när Alicia var fem år gammal, tack vare den logoped som hon fick då och fortfarande har, och som vi är livrädda för att mista. Hon var intresserad av Karlstadmodellen och har under de här åren även gått en handledarutbildning för logopeder. Det var en stor vändpunkt för mig när vi startade det här nätverket.

För mig har det känts som en självklarhet ända sedan Alicia föddes att tänka utifrån Karlstadsmodellens filosofi att alla människor har rätt till ett språk. Tyvärr tänkte inte barnhabiliteringen i de banorna då. Det tog tid innan Alicia ens fick en logoped. Familjen tog upp detta med habiliteringen men fick inte så mycket gensvar. När det gällde ett så litet barn med så stora svårigheter som vår lilla Alicia låg inte kommunikation högst på deras lista. Logopedens främsta uppgift här verkade vara kopplat till problem med att äta och dricka. Många av de här barnen har svårigheter när det gäller just detta så jag förstår att det också är en viktig bit. Men det ena får inte utesluta det andra. Att stimulera barnens kommunikation och samspel så tidigt som möjligt är så viktigt. Ansvaret ligger på oss vuxna eftersom det inte kommer av sig själv. Hur kan man då utesluta detta under barnens första år? Helt obegripligt för mig!

Jag gjorde så gott jag kunde under de här åren utifrån de kunskaper jag hade om karlstadmodellen. Alicia och jag hade vår lilla "jobbastund" regelbundet där basen var samspel och tidig kommunikation. En stund som kändes viktig och meningsfull. Det som jag inte riktigt lyckades med var att föra ut det vi gjorde i andra sammanhang och med andra personer.

Att "träna" kommunikation handlar ju inte bara om enskild träning några gånger i veckan, utan det handlar om ett förhållningssätt i dagens alla aktiviteter och stunder. En helhetssyn där man tänker att språk och kommunikation utvecklas samtidigt som barnet ser, gör och hör. Och att leken är barns sätt att tillägna sig språket i samspel med andra.

Utifrån Karlstadmodellens metodik ger en strukturerad inlärningsstund en plattform för att kunna delta i andra språkliga sammanhang som i dagliga rutiner och på olika sociala arenor. Men här är tanken att man bara ska befinna sig en kort tid. Den egentliga språkträningen är sen när man använder kunskaperna i vardagen tillsammans med många olika personer.

Och nu var vi äntligen där. Jag var inte ensam längre. Nu fick vi redskap och handledning i att sätta upp gemensamma mål för Alicia. Det blev tydligt och förståeligt för alla. Jag var så lycklig över att det blev så här till slut. Det kändes som mitt envisa arbete äntligen bar frukt.

Mitt förhållande till Karlstadmodellen är långt och det synsätt när det gäller språk och kommunikation som jag tillägnat mig utifrån den här modellen har jag sedan haft med mig under alla år i mitt arbete med barn med olika typer av funktionsnedsättningar.

Drygt tjugofem år är det sedan mitt första möte. Då jobbade jag med en pojke som har Downs syndrom. Hans föräldrar ville språkträna utifrån Karlstadmodellen med sin pojke, men barnhabiliteringen var inte speciellt intresserade. Föräldrarna informerade mig om en distansutbildning på Karlstad högskola som hette "Språk och kommunikation hos utvecklingsstörda barn". Hela utbildningen som var tre och ett halvt år lång byggde på Karlstadmodellens tankar och metodik. Jag sökte till utbildningen och samtidigt jobbade jag parallellt som resurs till den här pojken i förskolan. Det var några intensiva år, men också några otroligt lärorika år. Allt jag lärde mig kunde jag direkt omsätta i vardagen. Och de kunskaper jag fick har jag haft stor nytta av under hela mitt yrkesliv.

Nu erbjuder Barn och ungdomshabiliteringen i region Skåne en modell för språkträning utifrån Karlstadmodellens idé om att bygga nätverk kring träning av kommunikation och språk. Äntligen!

När barnet har så stora svårigheter som Alicia ligger hela ansvaret på oss vuxna. Vi måste tro på hennes möjligheter och vara medvetna och observanta på alla kommunikativa signaler och tolka/övertolka och ge direkt respons. Det kräver att vi är nära och har vår uppmärksamhet riktad mot henne. Vilket ju inte är möjligt i alla situationer, speciellt inte i en trebarnsfamiljs vardag. Därför är det viktigt med personlig assistans även när det gäller kommunikation. Ofta tänker man att assistans behövs för att hjälpa personen rent fysiskt, att vara deras förlängda armar och ben. Och det är ju enormt viktigt, men man får inte glömma bort att personlig assistans även möjliggör att det alltid kan finnas någon nära som kan tolka och som ser signaler till kommunikation. Det är en viktig förutsättning för Alicias möjlighet att utnyttja sin rätt till ett språk.

Karlstadmodellen har utvecklats under ledning av professor Irené Johansson sedan slutet av 1970-talet och är en modell för språkträning för personer med språk-, tal- eller kommunikationsstörning. Den är i ständig utveckling i takt med nya erfarenheter, nya samarbetspartner och fördjupade kunskaper. Teori och praxis har hela tiden gått hand i hand och Irene har utvecklat modellen i samarbete med föräldrar, personal och forskare.

Visionen är att alla ska få lära, utveckla och använda sitt språk. Att varje människa är unik och att varje människa har rätt till ett språk utifrån sina förutsättningar. Att kunna kommunicera är ett grundläggande behov för alla människor. En grundtanke är att varje språkstörning är olik den andre precis som vi människor. Därför måste språkträningen anpassas efter varje enskild individ. Hur snabbt utvecklingen går och på vilket sätt varierar, men alla kan utvecklas utifrån sina förutsättningar.

För några år sedan var jag på en kurs där Irené beskrev språkträningen som en tågresa på väg mot ständigt nya mål. Tåget omfattar många vagnar och varje vagn har sitt innehåll av språkliga egenskaper. Tågresan är livslång och det är barnet som är chaufför och som bestämmer hastighet, anpassningar, innehåll och metodik. Jag tycker om den här liknelsen. Den inger så mycket hopp. Det är aldrig för sent att hoppa på tåget.

Varje steg Alicia tar i sin utveckling är ett steg i rätt riktning på vår gemensamma livslånga tågresa. Då handlar det inte bara om kommunikation utan hela hennes utveckling. Allt hänger ihop.

Karlstadmodellens vision om att alla har rätt att tillägna sig ett språk utifrån sina förutsättningar har betytt mycket för mig sedan Alicia kom till världen för drygt tolv år sedan.